Hur ska vi ta hand om varandra?
Ann Heberlein skriver idag i en debattartikel på DN Kultur att det är oroande att så många delat och gillat Borzoo Tavakolis öppna brev till SD-politikern Kent Ekroth. Hon pekar på hans – och det rådande - stenhårt individualistiska perspektivet.
Jag citerar sista stycket i artikeln:
”Det är inte svårt att tycka om människor som Borzoo Tavakoli, det är inte svårt att ge plats åt människor som ger, som är en tillgång. Men vad gör vi med dem som kostar mer än de bidrar med? Vad gör vi med människor som inte är lika starka, kompetenta och dugliga som Tavakoli? Vad gör vi med sjuka och svaga? Har vi plats för människor som behöver hjälp? Ett gott samhälle måste ta hand om sina svagaste, oavsett vilken härkomst de har. Det är det vi måste tala om: Vad som just nu händer i vårt land med människor som av olika anledningar inte klarar sin egen försörjning, människor som på grund av sjukdom, arbetslöshet, olyckor befinner sig i nöd. Människor som hamnat mellan eller utanför skyddsnätet är en växande grupp. Det är den enskilt viktigaste frågan inför valet: Hur vi ska ta hand om varandra.”
Är det inte dags för en vändning?
Jag lärde mig flera nya ord idag. Skattekramare var ett av dem. Och faktum är att jag genast kände att det är just det jag är. När det pratas om vårt jämförelsevis höga skattetryck glömmer vi allt som oftast bort de fördelar det ger. Jag tänker då på exempelvis skola, sjukersättning och sjukvård, subventionerad barnomsorg och en ovanligt lång, betald föräldraledighet.
Jag störs inte av andras möjligheter och tillgångar. Det som stör mig är att det sker på bekostnad av dem som redan inte har några möjligheter. Eller tillgångar. Det stör mig att en stor grupp hela tiden får det sämre. Att det förekommer kommuner som tar in konsulter för att få hjälp att neka handikappade det stöd de har rätt till stör mig alldeles oerhört. Och så vidare i all oändlighet.
Faktum är att av de 600 miljarder staten årligen drar in i skatter går 82 miljarder till jobbskatteavdrag. Det är nästan 14 procent. Ju mer man tjänar desto mer får man. Och då har man dessutom råd att köpa fastighet(er)/lägenhet(er) som man kan renovera med Rot och/eller få hjälp att städa med Rut. Till en kostnad av cirka 16 miljarder årligen (ja ja, det genererar visserligen i sin tur intäkter till staten). Och man kan ta del av de förmåner skatten fortfarande ändå ger.
Jobbskatteavdraget har mig veterligen inte varit någon framgång vad gäller arbeten/sysselsättning. Hade det inte varit bättre att lägga pengarna på företagens skatter och avgifter? Om det nu skulle skattesänkas. Har det varit på tal? Jag vet inte. Tycker att det morras lite från det hållet.
I USA kämpar president Obama med sitt ObamaCare, i Sverige kämpar statsminister Reinfeldt med att montera ner våra sociala skyddsnät. Världen är rätt märklig.
Jag tycker att det är dags att välja ben här. Äta kakan eller ha den kvar. Hjälpas åt eller köra sitt eget race. Antingen allt eller inget. Är de plånboksröstande med på det?
Läs gärna hela Ann Heberleins debattartikel här.
