Varm, mjuk och gosig filt
Det är snart första advent. Så mysigt. Dags att ta fram julstjärnor och pynta hemmet. Snart doftar skinkan och välmående rosor blossar på kind. Full rulle mot julklappsinköp. Och julförberedelser.
Den gosiga och mycket varma filten i livet ligger där så skönt - än så länge. Det finns väl ingen endaste människa som ens vill tänka på den lövtunna gräns som kan passeras. Den gräns som ställer allt på ända. Som inte har någon pardon.
Jag har ett hem, är varken sjuk eller handikappad. Behöver inte tigga på gatan. Är inte utnyttjad. Behöver inte vända mig till all den välgörenhet som blossat upp för dem som knappt orkar längre. Tvärtom, kan fortfarande bidra.
I ett samhälle som åtminstone i någon mån varit solidariskt blossar egoismen. Offentlig verksamhet säljs ut till reapriser. Vård och omsorg får dra in svångremmen. Klyftorna ökar och något som är snarlikt slaveri är redan här.
Kommuner tar in konsulter som hjälper till med argument för att neka behövande sin lagstadgade rätt. Vården har blivit vanvård. Döden känns förmodligen ibland som en räddande ängel.
Men allt levande håller fast vid livet så länge det bara går. Det är så vi gör. Kanske mår vi bättre om vi köper en ny soffa eller säng. Men någonstans springer allt i kapp i alla fall. Personligen hoppas jag att det sker förr än senare.
Trevlig första advent! Och en mycket God Jul. Men framför allt - måtte vi som röstar och de som styr tänka lite längre än vad näsan räcker.
