Det var inte bättre förr!
När jag var inne på förgångna tider i min förra blogg väckte jag upp en sovande björn. Som bekant har inte allt alltid fungerat på samma sätt som idag.
I början av 1979 rapporterade jag försäljningssiffror till USA med hjälp av en telefax. Stansade manuellt en hålremsa av den statistik jag manuellt räknat ut på ett noga genomtänkt och inrutat A1-ark. Bara stansningen kunde ta nästan en hel dag.
Bildskärmarna var stora, tunga, dumma klumpar med sammanhängande tangentbord. När efterfrågan på separata tangentbord kom sågade företaget helt enkelt av tangentbordet från skärmen. Vips matchades efterfrågan.
För att vara till någon nytta kopplades skärmarna med kablar till hårddiskar och bandstationer. Dessa var ofta väldigt många och stod i enorma, kylda datahallar. Det var mycket kabeldragning. Programmeringsspråket hette Basic. Iallafall på min arbetsplats.
På min arbetsplats fanns en datakommunikationsexpert som sysslade med svåra saker. Det blippade och blinkade … och kommunikationen bröts. Mejl existerade inte och att sända dokument via datakommunikation var en hel vetenskap. Nästan bara experten klarade av det.
Textbehandlingssystemet kunde med hjälp av enklare programmering göra vissa upprepade manövrar, som exempelvis att söka och ersätta ord och meningar. Ville man variera typsnitt och storlek krävdes det fotosättning. En på alla sätt och vis enorm apparat.
Glömde nästan mobiltelefonen. Den fanns inte! Naturligtvis.
Nu kanske en och annan yngre person undrar om inte jag borde ligga för döden? Det gör jag inte. Jag har till och med 20 år kvar i arbetslivet. Dessutom är jag född långt efter att amerikanska patentverkets chef ville lägga ner sagda verk. Han menade att allt som kunde uppfinnas redan hade uppfunnits.
