Slå ihjäl dom bara!
Misshandlade barn, barn till missbrukare av olika slag och många andra barn har en svår tillvaro. Ibland tas de ifrån föräldrarna och slussas till hem av olika slag. Inte allt för sällan får de en svårare tillvaro där. Utsatta. Sexuellt utnyttjade. Vem lyssnar? Vem bryr sig?
Hur kan vi i vår vildaste fantasi inbilla oss att det är fel på dessa barn? Alla barn har samma rättigheter. De har rätt att överleva och utvecklas. I alla fall enligt barnkonventionen. Gäller den verkligen alla barn?
Kan det vara så att många av de ungdomar som utvecklat en vanekriminell livsstil inte riktigt har valt detta själv? Kan det vara det enda alternativet som kvarstår för en ung människa som upplevt mer besvikelser än de flesta av oss gör under hela vår livstid?
Beteendestörningar
Kan de kriminella grupperna vara den enda samhörighet som återstår för en ung människa som straffats ut som allt för stökig av skolan och vuxenvärlden? Kan det vara ett rop på hjälp? Och svaret blir ... hårdare tag eller inget alls.
Tidigt debuterande beteendestörningar och neuropsykiatriska handikapp utvecklas med tiden till personlighetsstörningar. Trots att barn med denna problematik uppmärksammas tidigt finns det ingen som fångar upp dem. Kanske är frågan för känslig politiskt sett. Kanske är det för dyrt. Eller bara ointressant.
En gång för länge sedan blev jag berörd av en ung pojkes öde. Jag läste en dom. Familjefadern misshandlade såväl honom, som modern och hans syskon grovt. Under hela uppväxten. Som ung man gick han ut och gjorde samma sak. Och dömdes för grov misshandel. Alla instanser uttalade att han behövde vård. Men ingen ville ge honom den. Det blev fängelse.
Förtvivlat barn
Jag åkte till fängelset och låstes in med honom i ett besöksrum. Träffade en människa som aldrig fått en chans. Han visste verkligen inte vad empati var. Han visste förmodligen inte ens vad kamratskap var. Jag vet dock att han var förtvivlad. Och att han hade behövt vård. Men att det förmodligen inte skulle ha hjälp.
Efter detta möte pratade jag med en professor i rättsliga rådet, som även han var förtvivlad. Han pratade om politisk ovilja till tidiga insatser. ”Ingen vill ta i det”. Det kostar pengar. Samtidigt sa han att även en måttligt ökad satsning skulle betala sig väl. Att hjälpa bara en tredjedel av dessa barn skulle ge stora samhällsekonomiska vinster. Sett ur ett brottsofferperspektiv skulle det även ge stora emotionella vinster.
Människor med olika förutsättningar
Några år senare pratade jag med polisens gruppchef för ungdomsgruppen i Söderort. Jag var så glad för det engagemang han visade. Och hans förståelse för samhällets svagare grupper. Han sa:
- Vi ser att de barn som utmärker sig inte kan följa regler, inte vet vad som är rätt och fel, har svårt att kontrollera sig och är sensationssökande. En läkare skulle säkert kunna diagnostisera dem som bokstavsbarn. De har ofta också fått en diagnos, som ADHD eller ADD. Men vi ser dem alla som människor med olika förutsättningar.
Han hoppades på att samhället i framtiden skulle ha möjlighet att fånga upp ungdomar tidigare. Inte blunda och låta saker gå över styr. Menade att det finns en medvetenhet om situationen, men att ingen gör något åt den.
- Det är förskräckligt att slösa med människors liv och lidanden. Både de själva och omgivningen. Det här fungerar inte – man måste ta tag i situationen. Jag har sett jättemisslyckanden. Jag har mött tolvåringar som tydligt har behövt åtgärder för att det inte ska gå snett. Jag har följt dem ändå upp till 18 års ålder och då har de gått till grov kriminalitet. Det ska inte behöva gå så när det är så tydligt.
Hjälp någon nära dig!
Kan vi alla börja det nya året med att hjälpa en stöddig, stökig och vilsen tonåring. Inte förutsätta att han är på väg precis dit han är på väg. Visa lite kärlek för sjutton gubbar! Bara ett uns kan hjälpa både dig och dina ättlingar från att bli brottsoffer. Ge en enda sådan ungdjävel lite framtidstro! Och kanske en aning värme.
