Usel rättvisa för barn
Inte nog med att barn far illa i den privata sfären. De prioriteras inte heller av rättsväsendet i de fall de anmäler vålds- och sexbrott.
Vuxenvärldens reaktion på ett vålds- eller sexbrott som begåtts mot ett barn är avgörande för barnets förtroende för vuxenvärlden. Det konstaterar Barnombudsmannen i enkätstudien Tid för rättvisa. Enkätsvaren från landets 32 åklagarkamrar lämnades i december 2011.
Genom ett snabbt överslag av Brottsförebyggande rådets statistik kommer jag fram till att antalet anmälningar avseende vålds- och sexbrott som avsåg barn upp till 17 år var cirka 26600 stycken under detta år. Av dem dominerade våldsbrotten med drygt 19100 stycken. Knappt 7500 barn utsattes för sexbrott av olika slag (våldtäkter, övergrepp, tvång, ofredande m.m.).
En jämförelse blir inte rättvisande. Men jag hårdrar rejält och konstaterar att den misstänkte avseende knappt 8000 barn inte ens förhörs. En skrämmande siffra som endast avser ett enda år. Men håll ändå antalet anmälningar/drabbade barn i bakhuvudet när du läser följande siffror ur rapporten.
- Vid 20 procent av åklagarkamrarna är inte åklagaren med vid förhören av barn. Anledningen är tidsbrist och prioriteringar. Övrig verksamhet är viktigare. Och om de deltar är det inte säkert att de har kompetens. Endast nio procent av kamrarna uppger sig ha tillräckligt många åklagare med rätt kompetens.
- Så många som 40 procent av kamrarna uppger att de bara ibland håller de tidsfrister som gäller. Var tredje utredning uppges ta längre tid än lagstadgade 90 dagar. Orsaken uppges vara resursbrister hos polis och åklagare.
- 38 procent av kamrarna lägger ibland ned förundersökningen utan att barnet hörts. Den främsta anledningen är att barnet är för ungt. En kammare uppger att barn under fyra år aldrig hörs, med hänsyn till ålder och mognad.
- 41 procent av kamrarna lägger ibland ned förundersökningen utan att den misstänkte förhörts. Och 3 procent gör det alltid eller nästan alltid. Det innebär, enligt rapporten, att den misstänkte i hela 30 procent av fallen över huvud taget inte förhörs.
- Samverkan med socialtjänst, rättsläkare, barnläkare och barn- och ungdomspsykiatrin uteblir ofta. Orsaken är praktiska hinder. Endast en kammare uppger att barnpsykiatrin alltid närvarar. Hela 75 procent av kamrarna ser bara ibland till att barnet undersöks av en läkare.
Utsatta barn får alltså långt ifrån den hjälp och det stöd de behöver. De får i många fall inte ens berätta om sina upplevelser för polisen. Dessutom tenderar barn att glömma fortare än vuxna. Det är alltså viktigt att de får berätta så fort det bara är möjligt.
Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många av barnen som får återvända till vålds- och sexbrott. Barn som troligen inte får en lättare tillvaro. Vågar de berätta en gång till trots att de tidigare inte togs på allvar? Hur påverkas förtroendet för vuxenvärlden?
Utöver dessa 19100 drabbade barn finns ett mörkertal, som troligen är relativt stort. Mycket av brotten utövas av nära och kära. Och dem anmäler man inte i första taget.
Är det så konstigt att det går på tok för en del barn?
Läs barnombudsmannens rapport!
